När jag var barn prenumererade mina föräldrar på DN. Jag minns fortfarande hur jag satt vid det slitna köksbordet av trä och bläddrade medan jag drack te och åt ostmackor. Jag tyckte bäst om de djupa och nyanserade samhällsreportagen som ofta var kryddade med uttrycksfulla illustrationer eller dramatiska foton. Det kunde handla om svensk rasism, situationen för unga, att leva med handikapp eller en krissituation ute i världen. Jag tror inte det är en överdrift om jag säger att DN lärt mig mer om vissa aspekter av världen än skolan.

Men DN har förändrats. Det har gått flera år nu sedan jag slutade prenumerera. Orsaken var att jag tyckte att en lömsk nyliberalism smugit sig in överallt i tidningen.

Via länkar på Facebook kommer jag nu allt oftare i kontakt med DN och tidningen är sannerligen värre än någonsin. Särskilt framträdande bland mupparna på DN är Peter Wolodarski, Hanne Kjöller och Lena Andersson. Jag vill här fokusera på Lena Andersson. Det sätt hon skriver på får mig att vilja riva ut håret. Det kan sammanfattas ungefär så här: Plattityd, kliché, falsk analogi, obskyr insinuation, svävande generalisering, plattityd, kliché. Lena är för tillfället besatt av postkolonial teori. Med ett extremt krystat språk skriver hon långa texter i DN där hon låtsas förstå samtidigt som hon framför helt tossig kritik. Det var egentligen det jag hade tänkt skriva om här men sen råkade jag läsa hennes ledarkolumn som handlar om heder och skam.

En idé som gör livet sämre är den om skam och heder. Detta förmoderna ideal har smugit med in i moderniteten genom att klä ut sig till drift, framställa sig som oundvikligt och så dölja sitt drag av konstruktion.

Nej Lena, heder förutsätter inte hierarki. Hierarki är däremot en konsekvens av heder när vi dömer människor istället för handlingar. Att vi dömer människor beror dock inte på att vi är ociviliserade eller ”förmoderna”. Det sociala är lite mer komplicerat än så Lena! En orsak att vi dömer människor är att vi inte tycker om att bli utnyttjade. Till och med USAs mest puckade president har lyckats lista ut detta även om han misslyckades med formuleringen.

Fool me once, shame on you; fool me twice, shame on me.

Om jag snott pengar från dig tre gånger Lena, skulle du fortsätta att låna ut till mig? Jag hoppas inte. Fint, då kan vi konstatera att fördömande är något mer generellt mänskligt än en relik från forntida kulturer.

Nu finns det givetvis inget mänskligt som är helt oproblematiskt. En fiffig kriminolog, John Braithwaite, förklarade skillnaden så här. Å ena sidan har vi stigmatiserande skam där vi fördömer personer. Detta resulterar i att personen blir socialt avskuren från samhället. Å andra sidan har vi återintegrerande skam där vi fördömer handlingar vilket under förutsättning att personen tar ansvar för sina handlingar innebär att de kan få gottgöra på så vis åter accepteras av samhället. Det senare har blivit allt vanligare i Sverige, vilket vi ser i den ökade användningen av medling vid brott. Men att ge folk en chans att gottgöra är knappast det samma som att vi gör oss av med skam och heder. Det är istället att erbjuda konstruktiva sätt för en person att återupprätta sin heder.

Det enda faktiska argument Lena framför i sin ledarkolumn för att skam och heder är hittepå som vi måste göra oss av med är det här

Själv har jag alltid fruktat rännstenen, inte för att den varit nära, utan för att den existerar. Av skräck för den har jag kämpat och ansträngt mig. Men att rännstenen skulle vara skamlig har inte föresvävat mig, däremot fylld av lidande. Rännstenens problem är inte den förlorade hederns, utan att man far illa där.

Okay Lena, det är ju nice för dig om det verkligen är så att du aldrig fruktat att känna skam. Jag tycker dock det säger mer om ditt privilegierade perspektiv än det gör om fenomenen skam och heder. Skam är ju först och främst en känsla. Skäms gör man när man inte passar in. Skäms gör man när man tror att man gjort fel. Ibland är detta dåligt som när man skäms för sitt kön, sin hudfärg eller sexualitet. Skam kan vara fruktansvärd när den påtvingats av fördomsfulla människor. Dock är det då inte människans förmåga att känna skam som det är fel på utan den förtryckande individens eller institutionens utnyttjande av människans förmåga att känna skam. Ibland är skam nödvändig. Skam är nödvändig när ens egen inre moral (skuld) inte sätter stopp för ett beteende som påverkar andra människor negativt. Låt mig ta ett exempel.

Ofta duschar jag bara för att det känns skönt. Men jag duschar också ibland för att jag inte skall behöva skämmas. Det är inte för att jag tycker särskilt synd om de som måste känna lukten av mig. Det är inte för att jag tycker att människor har ett moraliskt ansvar att hålla sig rena. Det är för att det skulle vara pinsamt om folk klagade på min lukt.

Skam handlar om att bry sig om vad andra människor tycker. På så sätt kan skammen vara funktionell. Det finns även en del saker jag tycker att folk borde skämmas för men inte gör. När ingen hjälper en mamma att få upp barnvagnen på bussen. När ingen vill prata med alkisen. När någon via en reduktionistisk beskrivning av ett mänskligt fenomen konkluderar att det tillhör det förflutna. Skam är inte ett påhitt. Den är en del av ett mänskligt socialt medvetande.

Därmed anser jag att vi kan skippa diskussionen om skammens vara eller icke vara. Det vi borde diskutera istället är intressanta frågor som

1.  Vilken typ av handlingar folk bör och inte bör skämmas för.
2. Hur vi kan fördöma handlingar utan att skammen blir permanent.

Jag skäms inte för min skam. Gör du, Lena Andersson?